Kategori: DEPP

Skrivet Okt, 09, 2017 av i | 12 Comments.

Rycka upp

På grund av en väldigt tragisk händelse i fredags (min svägerskas man dog av en hjärntumör, bara 42 år gammal), så har mitt liv hamnat lite ur balans. Inte för att jag var så fantastiskt balanserad innan detta hände, men ändå. Jag har ätit och druckit en massa skitmat, varit inomhus nästan hela tiden, slet ut mina hårextensions då de kändes ”fel” och kliade och jag kände mig som i ett fängelse i dom (jag älskar vanligtvis mitt löshår men nu är fel period att bära det av olika skäl). Jag har umgåtts mycket familjen, tröstat och varit ledsen och verkligen inte haft en tanke på att motionera. Gällande stegräkning: jag har gått fram och tillbaka till soffan och kylskåpet, typ.

Igår orkade jag inte ens borsta tänderna eller ta bort sminket så jag vaknade med det smink ni ser på bilden. Glåmig, med torr hy och svullen kropp.

Tillfälliga meltdowns är väl OK att ha, tycker jag, när det krisar i livet. Men nu var det ju inte min man som gick bort. Det är inte mig det är mest synd om. Och jag är dessutom 100% frisk med alla förutsättningar som finns att göra något bra av mitt liv.

Sen jag kom på att det får vara slut med att sitta inne och tröstäta och bli tjock och sedan bli deppig pga det, och få sämre humör och stelare leder pga mindre motion och frisk luft.

Man måste ta ansvar för sin egen lycka och välbefinnande. Så den här veckan har jag beslutat mig för att lägga upp träningen mer seriöst med både konditions- och styrkepass. Och maten behöver justeras med mer protein och rätt fetter + mer grönsaker och mindre snabba kolisar. Inget vin på vardagar. Inget överdrivet okynnessurfande sent på kvällarna, utan prioritera sömn. Fler utomhuspromenader (suger som fan enligt mig, men jag behöver ljuset och luften).

Och så har jag bokat tid hos frisör samt tid för nya naglar. Ska också ge mig på en ny, avancerad hemmabehandling för ansiktet. Samt bleka tänderna. Det är fåfängt och ytligt, jag vet. Inget som i sig dämpar en sorg eller tomhet. Men då får jag i alla fall ett bekymmer mindre, genom att må bra över hur jag ser ut och hur min fysik är.

 

Continue Reading...
Skrivet Aug, 24, 2017 av i , | 10 Comments.

two pass

Mitt ambitiösa träningsschema var inte så jäkla lätt som jag trodde. Eller – jag trodde kanske inte att det skulle bli lätt, men inte heller att jag skulle få så ONT i kroppen och bli så SLUT redan efter två dagar… Hmm… Det vittnar om vilken (o)form jag är i nu.

I måndags hade inte mina planer satts än gällande höstens träning så då blev det liksom ingen träning. I tisdags sprang jag, men pga lite strul med tider mm så fick jag passa på och springa under yngsta sonens fotbollsträning och det blev bara en halvtimme totalt med löpning och verkligen inga 8-10 km, kanske snarare 4. Och det var jobbigt som satan, jag sprang utomhus och kände mig svagare än en säl med PMS.

I onsdags (igår) hade jag äntligen avsatt lite tid på dagen för träning och mig själv och kände ”nu jävlar! Vad SKÖNT det ska bli att få ta i på RIKTIGT!”. Så jag bokade in två pass på Friskis och Svettis. Det ena var Cirkelgym Special, där man utför styrketräningsövningar på både maskiner samt med fria vikter i grupp, fast man man roterar och gör 2- 45 sek per station. Och bara kör utifrån sin egen förmåga. Jag och typ 25 pensionärer (blir så när man går dagtid). Riktigt bra övningar faktiskt som tränar hela kroppen: armar, axlar, ben, säte, rygg, balans, mage, stabilitet och kondition. Nackdelen var väl att jag kände mig aningen kaxig och tog för tunga kettlebells och vikter (vilket känns i kroppen idag). Direkt efter cirkelgympasset hade jag en halvtimme att slå ihjäl innan yogan började (pass nr 2). Då tänkte jag att det är en bra idé att klämma in lite intervaller och kondition. Började med deras nya trappmaskin som är så inihelvete vidrigt jobbig, även om man kör på låg hastighet. Alltså, som en rulltrappa typ där man kan ändra hastigheten och gå snabbare och snabbare i trapporna. Efter tio minuter där höll jag på att dö och gav upp. Ställde mig på löpbandet och körde lite omsöm planlösa intervaller i högt tempo och sedan gick jag snabbt fast med kraftig lutning. Ramlade av löpbandet och masade mig ner (sjöblöt och svettig) med häftig andning i yogasalen där man ska vara lugn och spirituell. Min diametrala motsats alltså.

Yogan var skön men jobbigare än jag minns, jag trodde nog att jag skulle komma undan med 60 min stretch av kroppen (vilket jag verkligen behöver), men det blev ju en del styrkeövningar också och det pallade jag knappt.

Idag är det torsdag och jag har bara lust att ligga och sova med fötterna på några kuddar och kolla på Netflix. Så JÄVLA omotiverad att röra på mig!

Men på schemat står 8-10 km löpning och så de ordinarie 10 tusen stegen. Hur FAEN ska jag få till det…? Men men. Bara att bita ihop… Ingen sa ju att det skulle bli lätt eller kul. Och då har jag ändå försökt anpassa programmet efter egna förutsättningar. Men dessa 10-15 tusen steg utöver övrig träning… alltså skjut mig. Men jag måste ju bara få ihop detta.

Hur går det för er?

Continue Reading...
Skrivet Jun, 13, 2017 av i | 5 Comments.

Är det bara jag, eller är ni också helt slutkörda och stressade nu? Skolavslutningar, röda dagar, deadlines, stress inför ledighet, noll träning och drivor av frestelser i matväg. Jag blir tokig! Försöker få till mina 10 000 steg om dagen och bara DET är ett smärre projekt i sig. Förlåt för depp och gnäll – men så här är läget nu, därför dålig bloggstatus. Men jag ser ljuset i tunneln – idag ska jag på en staycation och spela in podd på hotell, slappa och simma!

Continue Reading...
Skrivet Maj, 12, 2017 av i | 6 Comments.

Det här med eftermiddagssvullnad i kroppen, eller tillfällig ballongmage/ballongmidja då man har PMS eller ätit konstigt/stått eller suttit stilla länge… Alltså, är det bara jag? Jag tar på mig mina smaljeans ena dagen och sen får jag fan knappt upp blixtlåset dagen efter och det blir liksom en muffinstopp upptill, som en deg som har jästs/gräddat en liten stund och fått gotta till sig.

Just de här jeansen har förvisso ALDRIG suttit särskilt bra. Köpte dem i Miami för massor av år sen och de fanns inte i min storlek. Så jag bet ihop och köpte lite för små och tänkte (som vi kvinnor ofta tänker…): ”Äsch. De töjer sig. Och jag ska ändå gå ner i vikt!”.

Krassa fakta: de töjde sig aldrig. Och jag gick inte ner i vikt, snarare tvärtom, hahaha…

Jeans

Continue Reading...
Skrivet Apr, 15, 2017 av i , | 4 Comments.

c8 15 apri

Jaha, just nu har jag inte direkt flow gällande varken träning eller mat. Har fått till vilan visserligen och äter mina grönsaker. Men det är påsk och jag släpper på tyglarna då (började för en vecka sen). Det märks ju tyvärr direkt på min kropp.

Jag orkar inte hetsa upp mig över detta. Jag gör det som jag avråder alla andra att tänka: jag tar tag i det sen. Alltså: stoppar huvudet i sanden, konfronterar inte min egen spegelbild, knuffar fram ansvaret några dagar och njuter av nuet. Helt fel tänk. I know. Men vet ni, jag tar ansvar för det feltänket. Just nu pallar jag helt enkelt inte att vara en duktig flicka. Jag är utmattad. Dock rätt säker på att jag kommer känna mig mer motiverad på tisdag (haha, också något jag vet att man inte ”får” säga, för motivation är ju knappast något som kommer utan det skapar man åt sig själv. Men då får jag väl konstatera att jag ska skapa mig själv lite motivation på tisdag).

Om inte annat så har jag skapat lite mer tryck och förväntan och krav på min fysiks prestation, eftersom jag signat upp mig för en grej med bildbevis för en stor tidning innan sommaren. Så då går det inte att komma med undanflykter längre. Har med synliga muskler att göra (hjälp!), så då jävla blir det åka av i bloggen…!

Mina mått just nu (jämförelsetalet är från mätningen för två veckor sedan):
Vikt: 73,5 kg (+1,3 kg)
Midja: 74 cm (+2 cm)
Stuss/rumpa: 107 cm (+1 cm)
Lår: 57 cm, (+1 cm)
Överarm: 30,5 cm (+0,5 cm)

Continue Reading...
Skrivet Apr, 07, 2017 av i | 4 Comments.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Idag blev det uttrycket extra kännbart. Efter mina fjuttiga timmars sömn tog jag pendeltåget in till stan för möte med Bonnier på Sveavägen mellan 12 och 14. Det drog ut på tiden, så runt 14.30 gick jag åt T-Centralen till, eftersom jag skulle ta pendeltåget från centralstationen på väg hem. Jag tar sällan bilen in till stan under rusningstid, plus att det är svårt att hitta p-plats mm. Men jag skulle köpa en del påskpynt mm till kidsen och övervägde om jag skulle chansa på att det fanns på Åhléns City (som jag passerar innan jag tar tåget hem), eller om jag skulle ta en avstickare förbi Panduro Hobby på Kungsgatan istället.

Jag valde Panduro istället. Det valet kan helt krasst ha räddat mitt liv.

Inne på Panduro köper jag pyssel, låtsasägg och cupcakesingredienser för nästan 700 kr. Muttrar lite över hur det kunde bli så jävla dyrt och går sedan ut med min påse på Kungsgatan. Och möts av en massa människor som kommer springande och sneglar över axeln bakåt – åt Drottninggatan-hållet.

Jag fattade instinktivt att något var fel och började gå åt motsatt håll som jag tänkt. Någon säger ”in i en butik! Polisen säger att vi inte får vara ute på gatorna!”. Då inser jag att det troligtvis är någon form av attentat eller galenskap nära T-Centralen och går in i en Synsam-butik. Ringer maken och försöker förklara vad som hänt. Då får jag reda på att någon galning mejat ner folk med en lastbil utanför Åhléns på Drottninggatan. Det är väldigt mycket osäkerhet just då i luften, förvirring plus svårt att komma ut på telefonlinjerna.

Eftersom jag känner just city utan och innan då jag arbetat och bott i dessa kvarter större delen av mitt liv i olika perioder, så förstår jag att det bästa är att lämna själva citykärnan omgående. Dels av rädsla för nya attentat och dels för att jag fattar att det är en tidsfråga innan trafiken blir kaos och de stänger kollektivtrafiken. Så jag smiter ut, uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan, ut på Döbelnsgatan och går fort fort norrut, ut mot stan. Hör polishelikoptrarna surra i luften och stämningen i stan är hätsk men samtidigt hjälpsam mellan främmande människor man möter.

Jag går och går och går, förbi Vanadislunden, ner mot Wennergren Center och ut mot E4-hållet norrut. Förstår att det kommer bli omöjligt för min man att hämta upp mig med bil just där och går till Karolinska sjukhuset vid Solna där han hämtar upp mig.

Så. Jag gick mina 10 000 steg idag. Med terrorn flåsande i bakhasorna. Så jäkla surrealistiskt. För fyra andra människor idag innebar denna dag att de inte kommer ta ett endaste steg till i sina liv. Och ett tiotal är allvarligt skadade.

Jävla skitvärld.

Continue Reading...
Skrivet Apr, 07, 2017 av i | 1 Comment.

Min ambition denna vecka var ju 8 timmars sömn varje dag för att orka genomföra den träningsutmaning jag givit mig själv i present. Annars funkar det rätt dåligt med både kost och motion.

Och det har gått jättebra! Tills igår… Var ”tvungen” att lyssna igenom vår nya podd som snart ska släppas och med tanke på min detaljpetighet och lägga näsan i blöt-attityd så hittade jag typ 47 grejer som behövde justeras, läggas till, kortas, fixas, redigeras bla bla. Och denna genomlyssning, backa, lyssna, backa, pausa, lyssna på repeat gjorde att timmarna bara gick och gick (tyvärr ingick inte detta i stegräkningen…). Till slut var klockhelvetet 04.06 och då var jag klar och gick och lade mig.

Och gick upp sju imorse.

Min tanke att styrketräna idag tänker jag därför hoppa över. Att träna styrka på lite, typ noll sömn, är heeelt värdelöst. Men de förbannade 10 000 metrarna tänker jag få till ändå idag, hur det nu ska gå pga möten och en massa fix och grejer jag behöver göra.

But first – coffe!

tired

Continue Reading...
Skrivet Mar, 25, 2017 av i | 7 Comments.

Läste ut den hypade boken ”Love Warrior” imorse. Har legat etta på bestsellerlistan i USA och författaren har varit med i Oprah osv. Det är en (självupplevd, antar jag) historia om en kvinna som tidigt får lära sig att söt är bättre än smart. Om man är flicka. Samt att söt OCH smart blir för komplicerat för omgivningen, så då är hon hellre tyst. Hon utvecklar bulimi tidigt och börjar sedan även missbruka sex, alkohol och droger.

Jag ska inte avslöja hela boken eftersom den egentligen handlar om kärleksrelationen, brusten tillit, oförmåga att känna sig älskad, hantera otrohet osv. Men något författaren kommer fram till i vuxen ålder är att hon inte lärt sig hantera mat och blir förskräckt över att äta en tallrik med hamburgare utan skam. Vilket hon ändå gör, till slut. Och hur hon hela livet fått anpassa sig efter skithögarna till collegekillar som satte upp lappar som ”Inga feta brudar på vår camp, tack!” och forcerade sig in i en kropp hon aldrig riktigt hörde hemma i. När hon äntligen slutar kräkas upp maten är det för att hon är gravid, men då övergår ju hennes rubbade beteende till hetsätning utan att spy, så hon går upp massor i vikt.

Att matbeteenden och hur man ser på sin kropp börjar väldigt tidigt är ju ingen nyhet. Frågan är egentligen hur tidigt? Och vilka händelser var det som satte igång sättet man ser på sin kropp? Hur började självbilden? Som ofta tenderar att bli en stjälpbild för oss kvinnor. Vi gillar att stjälpa oss, kasta skit på oss själva, snegla någon annanstans och vara konstant missnöjda. Men barn är inte så. Barn är frigjorda och självklara i sin kroppsuppfattning. Tills någon pajar detta för dom.

Jag har funderat denna morgon på när min kropp började ifrågasättas och kommenteras. Jag har ändå varit hyfsat förskonad, för jag är uppvuxen i en kärleksfull miljö där man aldrig någonsin har kritiserat hur vi barn ser ut. Jag har inte arbetat som modell. Jag var inte så pass attraktiv i tonåren att jag kände press på mig att vara smal för att locka killar, för jag var sorgligt nog så övertygad om att det ändå var kört, eftersom jag ändå inte skulle vara tillräckligt attraktiv. Jag var inte heller tillräckligt smart för att kunna köra plugghästspåret. Men jag var kreativ och rolig och fann en trygghet i det. Eller, kanske inte trygghet, men en tillhörighet, position. Jag var varken snyggast eller smartast, men rätt kul!

Men några saker minns jag. Och dessa små, obetydelselösa händelser och kommentarer fick en permanent åverkan på min självbild. Som när en avlägsen släkting iakttog mig äta hemma med min vanliga goda aptit (då var jag kanske 14) och han säger: ”Ja, min dotter har ju aldrig behövt tänka på vikten. Hon är lika slank som min mor!”. Vem hade sagt/insinuerat att jag/någon behövde tänka på vikten? Ingen. Förutom han. Eller när vi satt på en sån där lång bänk vid sidolinjen på fotbollsplanen. Det var vår och vi hade tagit på oss shorts. Och jag såg att mina lår bredde ut sig mycket mer över bänken än de andra flickorna i fotbollslaget. Förskräckt placerade jag händerna intill rumpan och liksom lyfte upp stussen från bänken så att låren inte skulle pressas ut mot underlaget.

Eller de otaliga resor i vuxen ålder då jag åkte med några likasinnade kvinnor som alla var rätt storväxta (utom en som hade lyckats banta) och vi skämtsamt skrockade över vår aptit och frossade i både mat, drinkar, cigg, solade för mycket och skrattade hela tiden. Jag intalade mig själv att jag var så lycklig då, men klippte förtvivlat bort storlekslapparna i plaggen i takt med att jag ständigt fick köpa större och större plagg. Storlek 46 var inte den bilden JAG hade av mig själv. Men det var ju så andra såg mig, eftersom jag var så pass stor då. Inom mig var jag en energisk och pigg storlek 36. Det här andra jag var nu, det var ju bara något temporärt tillstånd som ändå inte skulle vara för evigt.

Det varade mycket riktigt inte heller för evigt, eftersom jag strax efter detta påbörjade min viktresa för första gången och gick ner 25 kilo.

Men lugnet eller tryggheten kring det här med mat och min kropp har inte riktigt infunnit sig. Det har blivit bättre, verkligen! Absolut. Men jag kan ibland avundsjukt iaktta andra som så enkelt kan träna regelbundet, äta i princip vad de vill (fast inte jämt och inte obegränsat), som är normalbyggda och kommer i samma jeans år ut och år in.

I mitt fall tror jag det handlar om en rätt passionerad kärleksrelation till mat. Det sitter så hårt inne i mig. Jag blir olycklig av att banta och förneka mig det goda. Men jag blir även olycklig av de dåliga effekterna som överätning innebär. De gånger jag verkligen har fått till en bra balans så har jag både ätit ganska mycket och tränat mycket också. Så då har de faktorerna tagit ut varandra. Jag har varit mätt och belåten och haft en stark fysik.

Jag minns väldigt väl ett svar som Brita Zackari sa i en intervju på frågan om varför hon tränade: ”För att kunna bre skitmycket smör på mackorna”. Hon kanske skämtade, men jag tror inte det.

Continue Reading...
Skrivet Mar, 22, 2017 av i | 13 Comments.

Hittade en gammal bild i mobilen från… kan det vara 2014? Nä, kanske 2015? Whatever. Det var i alla fall under en period då jag sprang jävligt mycket (minns jag), alltså hemma på löpbandet. I kombination med att jag körde rätt sträng bikinibootcamp-träning på morgnarna tre dagar per vecka. I kombo med…well i princip samma kost som jag äter idag måste jag ändå påpeka?

atta kilo

Men jag hade alltså inte samma stillasittande situation då som nu. Jag gick en rätt lång sträcka till och från bussen, 2 ggr per dag och sedan promenerade jag 2 ggr på ett annat ställe i stan också. Varje dag (utom lörd/sönd). Och gick säkert utöver det 4-5 km extra mer än nu, enbart genom att GÅ och göra ärenden, shoppa, eller köpa lunch, eller promenera till lunchställen eller vad jag nu gjorde.

Jag bedömer lite snabbt att det ligger cirka 8 kilo mellan de här två bilderna. Jag väger typ 72-73 idag och på bilden till höger tror jag att jag väger runt 65.

Så här ser alltså åtta kilo upp (eller ner) ut på MIN kropp. Jag är hyfsat lång (över 1.70) så 8 kilo på någon annan kan ju se helt annorlunda ut.

Men ändå.

Fan vad bra form på benen och kroppen i övrigt på högra bilden. För en trebarnsmorsa i min ålder (jag var gammal redan då…).

Borde ha njutit mer av den kroppen då! Minns att jag hela tiden var ”på väg” mentalt någon annanstans då och inte var tillfreds, varken med jobbsituationen (jobbade på CHIC då och hade tankar på att starta eget, men hade ännu inte bestämt mig), eller boendesituationen (vi hade sålt vårt förra hus och hyrde ett trist radhus i väntan på bättre). Jag var inte harmonisk i övrigt med livet, även om kroppen var en jävla drömkropp (så här med facit i hand!). Men nu har jag den istället som realistisk målbild. För så där har MIN kropp sett ut. För inte så värst länge sen! Jag kan återskapa den silhuetten, det vet jag. Frågan är bara om jag vill. Och hur mycket tid och ENGAGEMANG jag vill investera i detta…

Continue Reading...
Skrivet Mar, 17, 2017 av i , | 14 Comments.

17 mars 2017

Dags för uppdatering om mina mått och vikt, hur utvecklingen går. Samt helfigursbilder. Eftersom jag utlovat detta varannan vecka.

Det har varit en rätt dålig period för mig både mat- och träningsmässigt. Jag orkar inte gå in på en djupare analys, men kan konstatera att jag spårade ut i och med min mans 40-årsfirande och sen har det gått utför även efter det då och då. Senaste veckan har jag dock fått till även vardagsmotion någorlunda vilket jag känner mig nöjd över.

I övrigt känner jag mig inte så jävla nöjd alls om jag ska vara ärlig. Jag känner mig rätt svullen, degig, trött och besviken på mig själv och skulle vilja sova i en vecka.

Mina mått just nu (jämförelsetalen är från mätningen för två veckor sedan):
Vikt: 73,2 kg (+1 kg)
Midja: 73 cm (+/- 0 cm)
Stuss/rumpa: 106,5 cm (+1,5 cm)
Lår: 56 cm (+/- 0 cm)
Överarm: 30 cm (+/- 0 cm)

Continue Reading...