Kategori: DEPP

Skrivet Apr, 15, 2017 av i , | 4 Comments.

c8 15 apri

Jaha, just nu har jag inte direkt flow gällande varken träning eller mat. Har fått till vilan visserligen och äter mina grönsaker. Men det är påsk och jag släpper på tyglarna då (började för en vecka sen). Det märks ju tyvärr direkt på min kropp.

Jag orkar inte hetsa upp mig över detta. Jag gör det som jag avråder alla andra att tänka: jag tar tag i det sen. Alltså: stoppar huvudet i sanden, konfronterar inte min egen spegelbild, knuffar fram ansvaret några dagar och njuter av nuet. Helt fel tänk. I know. Men vet ni, jag tar ansvar för det feltänket. Just nu pallar jag helt enkelt inte att vara en duktig flicka. Jag är utmattad. Dock rätt säker på att jag kommer känna mig mer motiverad på tisdag (haha, också något jag vet att man inte ”får” säga, för motivation är ju knappast något som kommer utan det skapar man åt sig själv. Men då får jag väl konstatera att jag ska skapa mig själv lite motivation på tisdag).

Om inte annat så har jag skapat lite mer tryck och förväntan och krav på min fysiks prestation, eftersom jag signat upp mig för en grej med bildbevis för en stor tidning innan sommaren. Så då går det inte att komma med undanflykter längre. Har med synliga muskler att göra (hjälp!), så då jävla blir det åka av i bloggen…!

Mina mått just nu (jämförelsetalet är från mätningen för två veckor sedan):
Vikt: 73,5 kg (+1,3 kg)
Midja: 74 cm (+2 cm)
Stuss/rumpa: 107 cm (+1 cm)
Lår: 57 cm, (+1 cm)
Överarm: 30,5 cm (+0,5 cm)

Continue Reading...
Skrivet Apr, 07, 2017 av i | 4 Comments.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Idag blev det uttrycket extra kännbart. Efter mina fjuttiga timmars sömn tog jag pendeltåget in till stan för möte med Bonnier på Sveavägen mellan 12 och 14. Det drog ut på tiden, så runt 14.30 gick jag åt T-Centralen till, eftersom jag skulle ta pendeltåget från centralstationen på väg hem. Jag tar sällan bilen in till stan under rusningstid, plus att det är svårt att hitta p-plats mm. Men jag skulle köpa en del påskpynt mm till kidsen och övervägde om jag skulle chansa på att det fanns på Åhléns City (som jag passerar innan jag tar tåget hem), eller om jag skulle ta en avstickare förbi Panduro Hobby på Kungsgatan istället.

Jag valde Panduro istället. Det valet kan helt krasst ha räddat mitt liv.

Inne på Panduro köper jag pyssel, låtsasägg och cupcakesingredienser för nästan 700 kr. Muttrar lite över hur det kunde bli så jävla dyrt och går sedan ut med min påse på Kungsgatan. Och möts av en massa människor som kommer springande och sneglar över axeln bakåt – åt Drottninggatan-hållet.

Jag fattade instinktivt att något var fel och började gå åt motsatt håll som jag tänkt. Någon säger ”in i en butik! Polisen säger att vi inte får vara ute på gatorna!”. Då inser jag att det troligtvis är någon form av attentat eller galenskap nära T-Centralen och går in i en Synsam-butik. Ringer maken och försöker förklara vad som hänt. Då får jag reda på att någon galning mejat ner folk med en lastbil utanför Åhléns på Drottninggatan. Det är väldigt mycket osäkerhet just då i luften, förvirring plus svårt att komma ut på telefonlinjerna.

Eftersom jag känner just city utan och innan då jag arbetat och bott i dessa kvarter större delen av mitt liv i olika perioder, så förstår jag att det bästa är att lämna själva citykärnan omgående. Dels av rädsla för nya attentat och dels för att jag fattar att det är en tidsfråga innan trafiken blir kaos och de stänger kollektivtrafiken. Så jag smiter ut, uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan, ut på Döbelnsgatan och går fort fort norrut, ut mot stan. Hör polishelikoptrarna surra i luften och stämningen i stan är hätsk men samtidigt hjälpsam mellan främmande människor man möter.

Jag går och går och går, förbi Vanadislunden, ner mot Wennergren Center och ut mot E4-hållet norrut. Förstår att det kommer bli omöjligt för min man att hämta upp mig med bil just där och går till Karolinska sjukhuset vid Solna där han hämtar upp mig.

Så. Jag gick mina 10 000 steg idag. Med terrorn flåsande i bakhasorna. Så jäkla surrealistiskt. För fyra andra människor idag innebar denna dag att de inte kommer ta ett endaste steg till i sina liv. Och ett tiotal är allvarligt skadade.

Jävla skitvärld.

Continue Reading...
Skrivet Apr, 07, 2017 av i | 1 Comment.

Min ambition denna vecka var ju 8 timmars sömn varje dag för att orka genomföra den träningsutmaning jag givit mig själv i present. Annars funkar det rätt dåligt med både kost och motion.

Och det har gått jättebra! Tills igår… Var ”tvungen” att lyssna igenom vår nya podd som snart ska släppas och med tanke på min detaljpetighet och lägga näsan i blöt-attityd så hittade jag typ 47 grejer som behövde justeras, läggas till, kortas, fixas, redigeras bla bla. Och denna genomlyssning, backa, lyssna, backa, pausa, lyssna på repeat gjorde att timmarna bara gick och gick (tyvärr ingick inte detta i stegräkningen…). Till slut var klockhelvetet 04.06 och då var jag klar och gick och lade mig.

Och gick upp sju imorse.

Min tanke att styrketräna idag tänker jag därför hoppa över. Att träna styrka på lite, typ noll sömn, är heeelt värdelöst. Men de förbannade 10 000 metrarna tänker jag få till ändå idag, hur det nu ska gå pga möten och en massa fix och grejer jag behöver göra.

But first – coffe!

tired

Continue Reading...
Skrivet Mar, 25, 2017 av i | 5 Comments.

Läste ut den hypade boken ”Love Warrior” imorse. Har legat etta på bestsellerlistan i USA och författaren har varit med i Oprah osv. Det är en (självupplevd, antar jag) historia om en kvinna som tidigt får lära sig att söt är bättre än smart. Om man är flicka. Samt att söt OCH smart blir för komplicerat för omgivningen, så då är hon hellre tyst. Hon utvecklar bulimi tidigt och börjar sedan även missbruka sex, alkohol och droger.

Jag ska inte avslöja hela boken eftersom den egentligen handlar om kärleksrelationen, brusten tillit, oförmåga att känna sig älskad, hantera otrohet osv. Men något författaren kommer fram till i vuxen ålder är att hon inte lärt sig hantera mat och blir förskräckt över att äta en tallrik med hamburgare utan skam. Vilket hon ändå gör, till slut. Och hur hon hela livet fått anpassa sig efter skithögarna till collegekillar som satte upp lappar som ”Inga feta brudar på vår camp, tack!” och forcerade sig in i en kropp hon aldrig riktigt hörde hemma i. När hon äntligen slutar kräkas upp maten är det för att hon är gravid, men då övergår ju hennes rubbade beteende till hetsätning utan att spy, så hon går upp massor i vikt.

Att matbeteenden och hur man ser på sin kropp börjar väldigt tidigt är ju ingen nyhet. Frågan är egentligen hur tidigt? Och vilka händelser var det som satte igång sättet man ser på sin kropp? Hur började självbilden? Som ofta tenderar att bli en stjälpbild för oss kvinnor. Vi gillar att stjälpa oss, kasta skit på oss själva, snegla någon annanstans och vara konstant missnöjda. Men barn är inte så. Barn är frigjorda och självklara i sin kroppsuppfattning. Tills någon pajar detta för dom.

Jag har funderat denna morgon på när min kropp började ifrågasättas och kommenteras. Jag har ändå varit hyfsat förskonad, för jag är uppvuxen i en kärleksfull miljö där man aldrig någonsin har kritiserat hur vi barn ser ut. Jag har inte arbetat som modell. Jag var inte så pass attraktiv i tonåren att jag kände press på mig att vara smal för att locka killar, för jag var sorgligt nog så övertygad om att det ändå var kört, eftersom jag ändå inte skulle vara tillräckligt attraktiv. Jag var inte heller tillräckligt smart för att kunna köra plugghästspåret. Men jag var kreativ och rolig och fann en trygghet i det. Eller, kanske inte trygghet, men en tillhörighet, position. Jag var varken snyggast eller smartast, men rätt kul!

Men några saker minns jag. Och dessa små, obetydelselösa händelser och kommentarer fick en permanent åverkan på min självbild. Som när en avlägsen släkting iakttog mig äta hemma med min vanliga goda aptit (då var jag kanske 14) och han säger: ”Ja, min dotter har ju aldrig behövt tänka på vikten. Hon är lika slank som min mor!”. Vem hade sagt/insinuerat att jag/någon behövde tänka på vikten? Ingen. Förutom han. Eller när vi satt på en sån där lång bänk vid sidolinjen på fotbollsplanen. Det var vår och vi hade tagit på oss shorts. Och jag såg att mina lår bredde ut sig mycket mer över bänken än de andra flickorna i fotbollslaget. Förskräckt placerade jag händerna intill rumpan och liksom lyfte upp stussen från bänken så att låren inte skulle pressas ut mot underlaget.

Eller de otaliga resor i vuxen ålder då jag åkte med några likasinnade kvinnor som alla var rätt storväxta (utom en som hade lyckats banta) och vi skämtsamt skrockade över vår aptit och frossade i både mat, drinkar, cigg, solade för mycket och skrattade hela tiden. Jag intalade mig själv att jag var så lycklig då, men klippte förtvivlat bort storlekslapparna i plaggen i takt med att jag ständigt fick köpa större och större plagg. Storlek 46 var inte den bilden JAG hade av mig själv. Men det var ju så andra såg mig, eftersom jag var så pass stor då. Inom mig var jag en energisk och pigg storlek 36. Det här andra jag var nu, det var ju bara något temporärt tillstånd som ändå inte skulle vara för evigt.

Det varade mycket riktigt inte heller för evigt, eftersom jag strax efter detta påbörjade min viktresa för första gången och gick ner 25 kilo.

Men lugnet eller tryggheten kring det här med mat och min kropp har inte riktigt infunnit sig. Det har blivit bättre, verkligen! Absolut. Men jag kan ibland avundsjukt iaktta andra som så enkelt kan träna regelbundet, äta i princip vad de vill (fast inte jämt och inte obegränsat), som är normalbyggda och kommer i samma jeans år ut och år in.

I mitt fall tror jag det handlar om en rätt passionerad kärleksrelation till mat. Det sitter så hårt inne i mig. Jag blir olycklig av att banta och förneka mig det goda. Men jag blir även olycklig av de dåliga effekterna som överätning innebär. De gånger jag verkligen har fått till en bra balans så har jag både ätit ganska mycket och tränat mycket också. Så då har de faktorerna tagit ut varandra. Jag har varit mätt och belåten och haft en stark fysik.

Jag minns väldigt väl ett svar som Brita Zackari sa i en intervju på frågan om varför hon tränade: ”För att kunna bre skitmycket smör på mackorna”. Hon kanske skämtade, men jag tror inte det.

Continue Reading...
Skrivet Mar, 22, 2017 av i | 13 Comments.

Hittade en gammal bild i mobilen från… kan det vara 2014? Nä, kanske 2015? Whatever. Det var i alla fall under en period då jag sprang jävligt mycket (minns jag), alltså hemma på löpbandet. I kombination med att jag körde rätt sträng bikinibootcamp-träning på morgnarna tre dagar per vecka. I kombo med…well i princip samma kost som jag äter idag måste jag ändå påpeka?

atta kilo

Men jag hade alltså inte samma stillasittande situation då som nu. Jag gick en rätt lång sträcka till och från bussen, 2 ggr per dag och sedan promenerade jag 2 ggr på ett annat ställe i stan också. Varje dag (utom lörd/sönd). Och gick säkert utöver det 4-5 km extra mer än nu, enbart genom att GÅ och göra ärenden, shoppa, eller köpa lunch, eller promenera till lunchställen eller vad jag nu gjorde.

Jag bedömer lite snabbt att det ligger cirka 8 kilo mellan de här två bilderna. Jag väger typ 72-73 idag och på bilden till höger tror jag att jag väger runt 65.

Så här ser alltså åtta kilo upp (eller ner) ut på MIN kropp. Jag är hyfsat lång (över 1.70) så 8 kilo på någon annan kan ju se helt annorlunda ut.

Men ändå.

Fan vad bra form på benen och kroppen i övrigt på högra bilden. För en trebarnsmorsa i min ålder (jag var gammal redan då…).

Borde ha njutit mer av den kroppen då! Minns att jag hela tiden var ”på väg” mentalt någon annanstans då och inte var tillfreds, varken med jobbsituationen (jobbade på CHIC då och hade tankar på att starta eget, men hade ännu inte bestämt mig), eller boendesituationen (vi hade sålt vårt förra hus och hyrde ett trist radhus i väntan på bättre). Jag var inte harmonisk i övrigt med livet, även om kroppen var en jävla drömkropp (så här med facit i hand!). Men nu har jag den istället som realistisk målbild. För så där har MIN kropp sett ut. För inte så värst länge sen! Jag kan återskapa den silhuetten, det vet jag. Frågan är bara om jag vill. Och hur mycket tid och ENGAGEMANG jag vill investera i detta…

Continue Reading...
Skrivet Mar, 17, 2017 av i , | 14 Comments.

17 mars 2017

Dags för uppdatering om mina mått och vikt, hur utvecklingen går. Samt helfigursbilder. Eftersom jag utlovat detta varannan vecka.

Det har varit en rätt dålig period för mig både mat- och träningsmässigt. Jag orkar inte gå in på en djupare analys, men kan konstatera att jag spårade ut i och med min mans 40-årsfirande och sen har det gått utför även efter det då och då. Senaste veckan har jag dock fått till även vardagsmotion någorlunda vilket jag känner mig nöjd över.

I övrigt känner jag mig inte så jävla nöjd alls om jag ska vara ärlig. Jag känner mig rätt svullen, degig, trött och besviken på mig själv och skulle vilja sova i en vecka.

Mina mått just nu (jämförelsetalen är från mätningen för två veckor sedan):
Vikt: 73,2 kg (+1 kg)
Midja: 73 cm (+/- 0 cm)
Stuss/rumpa: 106,5 cm (+1,5 cm)
Lår: 56 cm (+/- 0 cm)
Överarm: 30 cm (+/- 0 cm)

Continue Reading...
Skrivet Mar, 16, 2017 av i , | 7 Comments.

Jag har varit relativt exemplarisk hela första delen av denna vecka avseende både kost och daglig träning/motion. Men så igår var jag tvungen att få klart en jobbgrej inför ett möte och satt uppe så in i helvete sent. Gick inte och lade mig förrän kl tre på natten och då låg jag dessutom och grubblade sen på det jag hade jobbat med i en halvtimme.

Och så upp imorse vid sjutiden… Stress stress hela dagen. Möten och deadlines, ingen frukost. Jag äter nästan ALLTID frukost. Men idag fick jag inte till det. Stress, stress. Lunchmöte i stan. Jag beställer en… jävla pizza! Men å andra sidan äter jag det väldigt sällan. Sen tyckte jag att det var en helt logisk grej att äta lösviktsgodis OCH naturgodis till mellanmål. Så jag moffade i mig lite sånt också.

Nu sitter jag här, fortfarande däst och mätt och lite bubblig i magen och med en olustkänsla för att jag tryckte i mig i princip enbart skit i dag. Och två fjösiga måltider täckte dagens kaloribehov med råge. Men typ noll näring.

Inget träningspass fick jag till heller, som för att sluta den dåliga cirkeln denna dag.

Det mesta kändes jävligt deppigt faktiskt. MEN! Sen kom jag på att jag faktiskt har promenerat rätt mkt idag eftersom jag valde att inte ta bilen. Gick av en station tidigare och gick sista biten till mötet, promenerade till skolan för att hämta barnen istället för att köra osv. Tog en liten extrarunda promenad för ett ärende på kvällen osv. Lite nyfiket kollade jag i den där hälsoappen jag har i min iPhone och överraskande nog har jag faktiskt knatat runt över 10.000 steg idag.

IMG_7569

Det måste väl ändå klassas som vardagsmotion, eller hur?

Så nu känner jag mig inte fullt lika värdelös. Men ändå ganska risig. Jag väljer att inte grubbla sönder detta utan konstaterar att jag borde veta bättre än att hoppa över frukost och förstår samtidigt mitt sockersug pga sömnbristen. Självklart kunde jag valt bättre alternativ men nu gjorde jag inte det. Get over it.

Pizzan får ligga i magen och ge mig kraft inför mitt helvetespass med min gamla slavdrivare till PT imorgon. Så får det bli!

Continue Reading...
Skrivet Mar, 11, 2017 av i | 20 Comments.

Lördagens analys kommer lite sent. Ber om ursäkt för det, har varit lite upptagen med att äta. Och äta. Och äta lite till. Ja, kanske låter melodramatiskt (eller mellodramatiskt dagen till ära), men lite så har det känts. Maken har fyllt 40 och vi har firat lite här och där denna vecka så det här 90/10-tänket kostmässigt har blivit typ 90% dålig kost och 10% bra. Nu överdriver jag kanske, men balansen har ju gått helt överstyr i alla fall.

Och jag undrar lite över detta med balans, för just det har jag – och en del av er – rätt mkt problem med. Det här mellanmjölktrista. Lagom. Bara smaka en eller tre tuggor av bullen. Inte äta upp hela. Och definitivt inte äta 5 bullar på raken bara för att de står där. Och inte fortsätta med chips, godis, kakor osv för att ”det redan är kört”.

Jag är bra på att vara strikt i perioder, men bara ordet ifråga får en ju att vilja bli olydig direkt. Man är det kanske i korta stunder men längtar hela tiden någon annanstans.

Eller så går jag all in. Åt det andra hållet.

Tänkte på det när jag såg mina tvillingar gunga idag på en sån där planka där man sitter i varsin ände. Hur lätt det liksom tippar åt något håll.

Varför är det så? Vad tror ni? Varför söker jag ofta dramatik då det gäller träning och mat? Främst mat. Varför kan jag inte vara nöjd med att äta ”normalt” (vad det nu är, men alltså kanske rätt ”vanligt” som normalt funtade människor äter utan att reflektera över det). Varför blir det så mkt dramatik hela tiden kring något så basic som mat?

Continue Reading...
Skrivet Feb, 16, 2017 av i | 33 Comments.

Att följa tajta, australiensiska fitnessmodeller på instagram ger mig längre inte särskilt mycket inspiration eller pepp. De har HELT andra förutsättningar än jag. Jag kommer alltid att känna mig efter och mina mål blir alltid underlägsna deras resultat.

Då är det bättre att jämföra med sig själv!

Just nu har jag slappat till mig och ätit mycket socker och onödig skräpmat i större mängd än jag brukar pga olika saker. Ja, jag vet, jag har inte alltid visat upp detta här. Men ni efterfrågar ärlighet så då kan jag inte smyga undan ursäkter längre. Spegelbilden avslöjar om inte annat hur jag EGENTLIGEN mår. Innerst inne.

Länge intalade jag mig själv att det inte är för utseendets skull som jag vill hålla mig i form, utan för att jag vill bli starkare och må bättre. Jag tycker att dessa drivkrafter är fantastiska fortfarande – och för att orka med att leva mitt liv i det tempo det kräver, så MÅSTE min fysik vara god, min återhämtning stabil och det jag äter vara fullt av energi och näring.

Jag har nyss fyllt 46 år. Jag orkar inte vara uppe sent längre, jag studsar inte ur sängen dagen efter en gala med för många glas vin (som igår, då jag var på fin fest). Jag har fått klåda på kroppen (det har jag haft i ett år, snart), främst på högra vaden/smalbenet. Jag har glanslöst hår och torr hy och fryser konstant. Och är inte särskilt social faktiskt utan vill helst bara vara hemma, osminkad, med mjukiskläder, sitta och glo framför datorn och sedan se fram emot pauser då jag får äta något gott.

Är det den personen jag vill vara? Är det så jag vill leva mitt liv, nu?

Nej, det är det inte. Jag behöver bli en bättre version av mig själv (som Olga så klokt uttrycker det!). En 2.0-version av Charlotta.

Och när jag stod igår i en vit kostym som stramade liiiite för mkt över överarmarna och runt låren samt magen, så kände jag mig fortfarande snygg – absolut. Jag hade en fin makeup, snygg frisyr och roligt sällskap. Men inte som mitt BÄSTA jag. Jag hade GÄRNA känt mig lättare i kroppen, smidigare, i klänning med bara ben och insmorda axlar, istället för att försöka dölja så mkt av kroppen som det bara gick.

IMG_2062
Den här bilden är två år gammal men ungefär så här känner jag mig nu. Imorgon ska jag ta bilder i helfigur för att konstatera hur läget är, men just nu KÄNNS kroppen så här degig och trött.

Uthålligheten och den bestående formen är ju mitt problem. Inte att KOMMA i form. Det gör jag jävligt fort. Om jag vill. Och med rätt så extrema metoder (lågkalorikost och hård träning i kombination). Men det orkar man ju inte hålla på med forever. Det går ju däremot för mig att se ut (helt uppenbart) som jag gör på bilden här nedanför.

IMG_2061
Den här bilden är tagen två veckor (!) senare efter bilden ni nyss såg längre upp. Låter kanske helt sjukt men är helt sant. Det skiljer kanske 5-7 kilo mellan bilderna, inte mer, men jag tränade mycket under denna period så fastheten och muskelstyrkan är det som påverkar silhuett, hållning mm.

Jag sluta förneka att den fåfänga aspekten är viktig för mig i min strävan efter hälsosam balans. Man blir ju ”snygg på köpet” då man tränar regelbundet, vilar optimalt och äter bra. Jag vet allt detta. Jag är ett riktigt proffs i teorin. Kunskapen finns där. Det är det praktiska jag behöver sätta i verket. Och jag börjar redan idag. Inga mer tajta kostymer för mig. Det är inte 2.0-versionen av mig.

Continue Reading...
Skrivet Dec, 08, 2016 av i , | 3 Comments.

soppa

Just nu är jag sjuk. Det är jag kanske vart 10:e år, så ni förstår kanske förvirringen och förnekandet. Jag är inte dödssjuk i influensa eller så men har ont i lymfkörtlarna (tror jag, de som sitter på sidorna om halsen?), svullen i ansiktet, lite småfeber, ont i halsen som fan, kan inte svälja och blir andfådd för minsta lilla + ynklig i allmänhet.

I detta tillstånd funkar inte varken mitt ordinarie matschema eller träningsschema.

För att träna som jag gör behöver jag äta minst 1770 kcal per dag, men nu får jag inte i mig det, det tar emot att äta överhuvudtaget. Och träna är liksom inte att tänka på. Det enda enda jag vill ha är kycklingssoppa. Så då äter/dricker jag det!

Igår var jag för trött för att laga soppa från scratch så då värmde jag helt enkelt en sån där kopp med nudelsoppa och sedan stekte jag upp en kycklingfilé i strimlor + lade till lite broccoli och så var det klart. Idag orkade jag inte göra lunch eller frukost whatsoever så min man gjorde kycklingssoppa på buljong och fond med vitlök och ingefära i med kyckling.

Jag skulle inte bli förvånad om jag äter samma soppa till middag också…

Continue Reading...